pengar

"Varför blev du bröllopsfotograf?"

 

Jag var sen på bollen. När jag ville bli fotograf fick jag höra att det var för sent. Fotograf var ett döende yrke. Överallt stängde traditionella fotostudios sina dörrar och bommade igen. Tidningsbyråer avskedade sina fotografer och Kodak slutadetillverka film, efter ca 100 år som världsledare inom film för analoga kameror.

Trots det så tog jag ett gigantiskt studielån och flyttade tvärs över atlanten för att följa mitt hjärta. Min dröm var att bli fotograf. Jag var en misslyckad konstnär som aldrig blev nöjd med mina målningar, men som brann för att skapa. Jag var social, besatt av färg, form, ljus och kontraster. Men när jag satt och väntade på pendeltåget till jobbet som säljare i en inredningsbutik såg jag omslagen på alla magasin och tänkte: någon måste ha tagit alla dessa bilder. Och om dem kan, varför skulle då inte jag kunna? Jag tog tjänstledigt och lämnade landet.

Jag när jag tog examen i fotografi 2017

Jag när jag tog examen i fotografi 2017

Jag hade fått olika, fler och fler, ströjobb för olika små butiker. Fotograferade skor och kläder, mest. Jag hade ingen aning om vad jag gjorde, men några bilder blev riktigt bra. När jag flyttade till USA var det främst studiofotografi jag ville lära mig att behärska. Bröllopsfoto hade jag inte en tanke på. Jag hade så mycket förutfattade meningar om det. Så mycket fördomar!

Men knappt hann jag landa i USA förrän jag fick frågan om jag ville fotografera ett mindre bröllop. Jag sa nej. Men min dåvarande pojkvän Adam (numera sambo) hade redan tackat ja åt mig, och när bruden ringde upp mig hade jag inte hjärta att framhärda. Jag sa som det var, att jag aldrig fotograferat ett bröllop förut, men hon var lugn med det. Adam hade visat henne bilder jag tagit, och hon älskade dem. Efter samtalet kändes det okej, och jag fotograferade bröllopet några veckor senare, i september 2014.

Jag fotograferade gratis eller mot låg ersättning från olika mindre företag.

Jag fotograferade gratis eller mot låg ersättning från olika mindre företag.

Alla mina fördomar ställdes på skam. Jag trodde bröllopsfoto var krystat och stelt, uppställt och falskt. Men det var tvärtom, det vackraste ögonblicket jag någonsin upplevt. Jag grät med paret när dem sa ja till varandra, jag njöt av varje ögonblick jag tryckte ner avtryckaren och grät ännu mer hemma, efteråt, när jag redigerade bilderna. Jag försökte intala mig att det här bröllopet var ett undantag, men innerst inne längtade jag efter att fotografera nästa. Jag läste på vad jag kunde och 2015 fick jag chansen att gå en kurs i bröllopsfotografi på skolan. Läraren var en fantastisk fotograf, Kacie. Hon var precis som jag, sprudlande och positiv. Hennes passion smittades och blåste liv i glöden som tänts den där dagen i september 2015.

Bild från min första bröllopsfotografering

Bild från min första bröllopsfotografering

Jag fick tipset att gå som assistent till olika fotografer, så jag googlade vilka som fanns i Santa Barbara, där jag bodde. Jag hittade många, men gick igenom bilderna och mejlade till dem vars stil jag verkligen tyckte om, som fotograferade och redigerade på ett vis som fick mitt hjärta att slå fortare. Alla tre svarade och välkomnade mig att hänga på. Men innan jag hann det, sprang jag in i en man under en fotografering i skogen. Han hette Matt Roberts och visade sig vara just fotograf och ledare för en stor fotocommunity i stan. Han bjöd in mig dit, och där träffade jag fantastiska människor och vidgade mitt nätverk ytterligare. Men han kom att bli mycket mer än så. Under ett samtal kort därpå berättade jag för honom om min nyupptäckta passion för bröllopsfotografi, och han tog mig under sina vingar och blev min mentor. Han råkade nämligen inte vara vilken fotograf som helst, utan en av USA’s topp 100 bröllopsfotografer. Hans assistent/second shooter skulle dessutom flytta och han letade efter en ersättare. Snacka om tur!

Jag, under ett av alla bröllop med Matt.

Jag, under ett av alla bröllop med Matt.

Matt blev min mentor och min guru. Han lärde mig allt han kunde och peppade mig att utvecklas. Han var anledningen att jag stannade i USA till 2017 istället för att flytta hem i slutet av 2015, vilket jag först hade tänkt. Matt hade samma driv som jag, samma glöd att alltid utvecklas, bli bättre. Samma kärlek till det vackra. Vi hade samma OCD-drag när det gällde detaljer och samma åsikter om vinklar. Utan Matt hade jag inte varit där jag är idag. Jag hängde på tre andra fotografer för att lära mig mer, för att bredda mina vyer och lära mig så mycket jag kunde, men det var Matt som jag identifierade mig med mest. Våra samtal i bilen hem från bröllopen, våra möten när vi gick igenom bilderna jag tagit, skratten vi delade under bröllopen vi förevigade: jag älskade allt. Det fanns inga tvivel för min del. Jag var klippt och skuren att bli Bröllopsfotograf.

crazyphotographer.jpg

Men mitt hjärta bodde kvar i Sverige, med familj och släkt. Min hemlängtan växte och efter det amerikanska valet 2016 kändes det än mer olustigt att stanna kvar. Jag hade aldrig varit lyckligare: Tillsammans med Matt reste jag upp och ner längs den vackra kusten i Kalifornien, och ibland ännu längre. Adam, som vid det laget var färdigutbildad inom film, började hänga med och filma med oss. Jag gjorde någonting jag verkligen älskade, där jag kunde vara mitt galna jag och ägna mig åt det bästa jag visste, att fotografera. Men jag gjorde det på bekostnad av att sällan träffa dem jag älskade. Och jag var alltid en utlänning, alltid var jag tvungen att ta hänsyn till lagar och regler som begränsade mig i hur jag fick jobba, resa, planera och ja, leva. Den amerikanska drömmen inte min dröm. I slutet av 2016 sa jag till Adam: Jag flyttar till Gotland. Du får hänga med om du vill.

Resten är, som man ibland säger, historia.

Adam, under en av våra road trips i USA 2016.

Adam, under en av våra road trips i USA 2016.

Bröllopsfotografi var någonting jag fick upp ögonen för, motvilligt, men som jag sedan insåg passade mig perfekt. Jag är enormt stresstålig, hopplöst romantisk, känslosam till tusen, överfull av energi och duktig på att anpassa mig i sociala sammanhang. Jag kan vara både en fluga på väggen och talaren på scenen. Sedan är jag tokigt passionerad över fotografi. Allt som en bra bröllopsfotograf måste vara. Alla andra typer av fotografi har ett mått av enformighet över sig. Men inte bröllopsfoto. Nej, det är ingen klyscha: alla bröllop är helt olika, för att paren är olika, platserna olika och dagarna olika. Särskilt i Sverige, med vårt väder och våra årstider. Omväxlingen sporrar mig och fyller mig med förväntan.

Från ett av de bästa bröllopen någonsin! Fårö 2019

Från ett av de bästa bröllopen någonsin! Fårö 2019

Jag kommer troligtvis aldrig att bli rik på bröllopsfoto: de flesta, särskilt i Sverige, är inte beredda att betala för foto, punkt. Många tror att det bara behövs en kamera, och sedan kan vem som helst ta bra bröllopsbilder, eller bilder över huvud taget. Men som tur är finns det dem som förstår, faktiskt ser skillnaden i bilderna, och som är beredda att betala tillräckligt för att det ska vara möjligt att överleva som fotograf (i alla fall om man är beredd på långa arbetsdagar, oregelbundna tider, massor med stress och stor press).

Det senaste året har jag jobbat 100% som fotograf och då på nästan enbart bröllopsfoto under sommaren. Ja, de hade rätt. Den traditionella fotografen är döende, men för oss eldsjälar som verkligen är villiga att leva som lite fattiga konstnärer är det ett fantastiskt liv. Jag är rik på upplevelser. Jag är rik på minnen. Jag är rik på kärlek och på känslor. För jag går till jobbet varje dag med spänst i stegen och lyckliga i magen.

anniebrickman.jpg

Varför blev jag bröllopsfotograf? För att jag kan. För att jag är beroende av de oxytocin-kickar jag får varje dag, oavsett om jag fotograferar eller redigerar bröllop. För att jag föredrar lycka framför rikedom, för att rikedom för mig handlar om att älska det jag gör. Men det är mer än så. Det handlar om mer än mig. Bröllop handlar om familjer, om att komma samman, om att älska varandra och hylla det.

Våren 2019 fick jag och Adam en liten dotter. Jag vill att hon ska växa upp och våga följa sina drömmar. Jag vill att hon ska veta att hon är det viktigaste för oss, att familjen är det viktigaste vi har. Minnena tillsammans. Efter ett bröllop är bilderna det som finns kvar, det vi lämnar eftervärlden. Bilderna av oss är vad våra barn ärver. Våra kärlekssagor är inspiration till nästa generationer, en motvikt mot allt ont som finns i världen. Med mina bilder kan jag visa er hur underbara ni är, vilken vacker familj ni blivit och hur roligt ni hade. Bilderna hjälper er att minnas. I nöd och lust kan ni ta fram dem, titta på dem och återuppleva den vackraste dagen i ert liv.

Jag blev bröllopsfotograf för att jag vill inspirera till kärlek och lycka.




Jag vill göra världen till en bättre, positivare plats.


Och berätta vår historia för framtiden.